Skolan måste informera om bortföranden

Skolan har en viktig roll i det förebyggande arbetet mot hedersvåld, skriver Margareta Munge som är guvernör i Zonta International Distrikt 21, Sverige-Lettland i en debattartikel ibland annat Sydsvenskan.

Nu hägrar sommarlovet för Sveriges alla skolbarn. Sommarlov som innebär sol, bad och ledighet från allt vad läxor heter. En härlig frihetskänsla. Men inte för alla. För några elever infinner sig i stället en stor oro och rädsla över att kanske bli bortförd, bortgift och inte få träffa sina klasskamrater igen efter sommarlovets slut.

Varje år vid vårterminens slut förs ett antal barn och unga, främst flickor, ut ur landet av sina föräldrar eller släktingar för att giftas bort, inte sällan med en betydligt äldre man. Det kan även handla om könsstympning eller så kallade uppfostringsresor för att förhindra att flickorna anpassar sig för mycket till svensk kultur och traditioner och inte håller fast vid hedersnormer.

Sverige saknar ett nationellt system för att registrera och följa upp bortföranden av barn. Jämställdhetsmyndigheten, Jämy, har regeringens uppdrag att föreslå hur ett sådant system kan utformas. Regeringens utredare presenterade i maj en rad förslag till lagskärpningar kring äktenskapsresor, äktenskapstvång, barnäktenskapsbrott och äktenskapsresebrott. Men utredaren tar inte upp frågan om skolans viktiga roll i det förebyggande arbetet mot hedersvåld.

Enligt utrikesdepartementet, UD, har drygt 1 088 personer under perioden 2018-2024 med avsikt förts bort eller kvarhållits av sina närstående i utlandet. 723 var barn och majoriteten flickor. I 33 av fallen finns uppgifter om barn- eller tvångsäktenskap. Socialtjänsten var informerad om drygt hälften av fallen och enligt UD återvände färre än hälften av dem till Sverige. Mörkertalet kan vara stort.

Jämy publicerade 2022 en delrapport till regeringen som visar att en eller flera myndigheter ofta känt till personernas utsatthet, att ett vanligt syfte med bortföranden är att undkomma myndighetsbeslut och att flera bortföranden skulle kunna förhindras om myndigheter ingrep tidigare och agerade mer skyndsamt.

Att föras bort till ett annat land är en allvarlig inskränkning av en flickas frihet och rättigheter. Hon fråntas möjligheten till ett självständigt och fritt liv. Barnäktenskap är dessutom ett brott mot svensk lagstiftning, en kränkning av de mänskliga rättigheterna och strider mot FN:s barnkonvention.

Barn- och tvångsäktenskap ger men för livet med starka negativa konsekvenser och leder ofta till isolering, ofrivillig graviditet, våldtäkt, psykisk misshandel och sexuellt och ekonomiskt utnyttjande.

Visserligen har det så kallade utreseförbudet stärkts – att barn inte bara kan förbjudas att lämna landet om det finns risk för tvångsäktenskap utan också vid sådant som uppfostringsresor – men så nyligen som vid senaste årsskiftet kunde en socialnämndsordförande i en svensk kommun upphäva ett tidigare utreseförbud och en ung flicka föras utomlands av sina föräldrar. Flickan är fortfarande försvunnen.
Många kommuner står fortfarande handfallna och har bristande rutiner för att sätta stopp för att barnen blir bortförda och bortgifta. Så får det inte vara. Det finns givetvis kommuner som bedriver ett ambitiöst arbete för att rusta skolpersonal att kunna identifiera och åtgärda hedersproblem – men alla kommuner måste i större utsträckning prioritera att öka kunskapen i skolorna inom området.

Både elever och skolpersonal måste få mer information kring bortföranden och om vilket stöd som elever kan få vid en ofrivillig utlandsvistelse. Skolan måste sin tur informera socialtjänsten om bortföranden. Att själv få bestämma vem man vill leva med måste vara en självklarhet för alla.

Margareta Munge, guvernör Zonta International District 21